När jag kom hem efter jobbet och träningen igår hade Neela redan somnat. Jag smög försiktigt in till henne, tittade på henne där hon sov så fint i sin säng, och började storböla.
Jag insåg att jag inte fått umgås med henne mer än sammanlagt en timme på två dagar. Och detta upphugget i kvartar och minuter.
Att gå tillbaka till jobbet har känts bra. Jag har saknat att jobba. Saknat gemenskapen med mina arbetskollegor, känslan av att få ta tag i projekt och utmaningar. Känslan av att få göra nytta! Att jobba passar mig väldigt bra. Dock är återgången till arbetet en enorm kontrast till det liv jag levt det senaste året. Det faktum att jag går från att ha träffat Neela all hennes vakna tid till att vissa dagar bara få se henne en liten stund. Det är en märklig omställning som kommer att ta tid att vänja sig vid.
Jag tänker på något min chef sa till mig. Att vi har våra barn på lånad tid. För så är det. Trots att Neela är skapad av mig och min sambo är hon en egen individ. Och vi får bara låna henne under den tid hon växer upp och blir självständig. Tills hon klarar sig själv. Tills hon är sin egen.
Och det märks ju redan nu. Ett år och full av vilja. Vill kramas, vill inte kramas. Vill äta, vill inte äta. Det är inte jag som bestämmer när jag ska få närhet av henne. Det är hon.
Livet förändras. Och det är inget fel med det. Det tar bara lite tid att vänja sig.
Vilket fint inlägg…
Jag har inga barn själv och jag vet inte om jag kommer skaffa det heller. Men du har så sant i det du säger. Det måste vara en svår men viktig insikt. Om jag skaffar barn i framtiden så hoppas jag dels att jag kommer vara en bra mamma, dels kunna jonglera jobb-spel-förhållande-barn med mera med samma dedikation och engagemang som du.
Jag tycker att du är en inspiration. Men det vet du nog redan.
Tack <3 Vad snällt sagt av dig!
Jag gör så gott jag kan men har alltid haft inställningen att jag inte ska förlora mig själv och mina intressen bara för att jag får barn. Sen får man ju anpassa sitt liv. Man inser att det inte är jag som är i centrum längre och mina behov är inte de viktigaste
Men ja, jag har aldrig varit så blödig och insiktsfull som sedan jag blev mamma