Att alla människor är lika värda är en sådan självklarhet att det nästan känns pinsamt att behöva skriva det.
Att alla människor ska få klä sig som de vill eller utöva de fritidsintressen som de gillar är precis lika självklart. Jag förstår inte varför detta faktum ska vara ett sådant problem i samhället. Att folk fortfarande kan tycka att tjejer och killar inte får se ut på det ena eller det andra sättet eller utöva den ena eller den andra fritidssysselsättningen.
Jag antar att det finns något djupt rotat i samhället. En sorts norm som vi blivit så drillade in i att den är svår att bryta. Det måste vara den enda logiska förklaringen. Men om man är tjej och påpekar detta – då är man en tjatig feminist.
Innan jag fortsätter vill jag verkligen understryka just detta faktum: att jag är för ett jämställt samhälle där alla bör ha samma rättigheter och respekt oavsett sexuell läggning, hudfärg, kön eller vad den än må vara. Så. Då fortsätter vi.
Som nybliven mamma och en datorspelande tjej i minoritetsställning kommer det här med jämställdhet och könsneutralitet upp titt som tätt. Det är därför ett ämne som intresserar och engagerar mig i allt större utsträckning.
Jag försöker sprida budskapet om att tjejer som spelar datorspel inte är något konstigt, något felaktigt eller något märkvärdigt. Jag försöker också uppfostra min dotter till en individ som vet att hon får se ut precis som hon vill och tycka och tänka precis som hon vill. Ett år som hon är gör hon inga större beslut själv. Utan det vi gör här hemma är att klä henne i alla sorters färger och låter henne leka med så väl dockor som bilar. Just nu är det bilar som är roligast. En jacka är rosa och en är blå. Rummet är i båda färgerna.
Om Neela själv får välja blir det oftast pyjamasen med monster på.
Och det får hon. Välja själv alltså.
Det här är viktigt för oss. Vi vill inte pracka på henne några förbestämda normer om att tjejer bara har rosa och att killar bara har blått. Att tjejer bara gör tjejgrejer och att killar bara gör killgrejer. Vi vill att alla valmöjligheter ska vara naturliga för henne.
Vi vill lära henne att alla har samma värde. MEN. Vi vill inte sudda ut könsgränserna.
Jag blir helt enkelt lite konfunderad när jag läser en artikel i Aftonbladet som handlar om en förskola där man avskaffat begreppet pojkar och flickor. Istället säger man “hen” eller “barnet”.
Förskolans tanke är god. De vill att barnen ska uppfostras utan att hamna i fack efter vilket kön de har. De vill att det ska vara lika naturligt att leka med köksleksakerna som med bilarna. Inga konstigheter. Men innebär det att man måste ta bort det sociala könet? Att man måste sluta kalla barnen för pojke och flicka?
Jag tycker att det känns som fel väg att gå. Vi vill väl att alla barn och vuxna ska trivas i samhället med det kön de har. Att de ska känna sig accepterade i alla sammanhang vare sig de är män eller kvinnor. Inte att det ska vara något sorts könslöst samhälle där vi alla är androgyna varelser som ska vara precis likadana allihopa. En bunt “hen”.
Min dotter är en flicka. Hon är på många sätt annorlunda från pojkar. Det är anatomiskt. Hennes värde i samhället däremot ska inte bli beroende av den könstillhörighet hon har. Och den friheten når vi inte genom att ta bort könstillhörigheterna. Den friheten når vi genom upplysning, sunt förnuft, en öppen uppfostran och starka förebilder som berättar för henne att Hon kan bli och göra precis vad hon vill.
Först vill jag bara säga att du inte behöver anta att det handlar om normer som vi socialiseras in i, utan det är så.
Sen som andra punkt, vill jag då ifråga sätta varför personer som bryter mot normer måste göra detta högljudt? T.ex. homosexuell som de måste bara visa genom sitt sätt att vara eller direkt man träffat personen berätta att de är homosexuell och där med bryter normen. Eller så kan vi ta dator- och tv-spels spelande flickor, som bryter mot normen då det vanligast könet är killar, dessa flickor tenderar att blogga mer om tv-spelande än vad pojkar gör, varför måste ni det? Jo för att ni bryter mot normen och vill göra en grej av det.
Jag vill bara tacka alla de som bryter mot normer, för ni gör samhället en tjänst, men ni måste inte berätta det hela tiden och för alla. Jag berätta till exempel inte att jag är heterosexuell eller tv-spelande kille, för alla jag träffar.
Att vara minoritet kan vara svårt. Det är något som vita, unga, nordeuropeiska män som du och jag sällan får uppleva på riktigt. Men för de som på ett eller annat sätt inte tillhör majoriteten kan det vara bra att få känna att de inte är ensamma. Att de kanske inte är så mycket minoritet som de tror. Därför är det bra att minoriteter ser till att höras och synas. Det är synd att det stör dig, men det kan faktiskt vara en tröst för andra — och faktiskt något som i vissa fall räddar liv.
Jag vill nog hålla med Tommy här. Om vi inte berättar att vi bryter mot normen så är det ju ingen som vet om det. Jag tycker att det är kul när killar berättar att de håller på med handarbete, för att ta ett motsatt exempel. För att det är oväntat och för att det ger mig lite hopp om att jämställdheten ändå är på väg framåt.
Sen brukar jag främst gå ut och verkligen berätta om mitt intresse för att skapa uppmärksamhet när jag blir tillfrågad av tredje part. Som när DN ringde och ville göra en artikel. Min tanke var aldrig från början att driva någon jämställdhetsdebatt. Från början började jag att blogga och skriva om spel (som recensent) för att jag är utbildad journalist och älskade att skriva om mitt största fritidsintresse. Jämställdhetsgrejen har växt fram allt eftersom jag har stött på motstånd i branschen under årens lopp.
Nu kommer jag ju inte skaffa barn, men om jag någonsin skulle det hade jag kört samma race. Men i ärlighetens namn skulle jag nog gjort det mer om det var en flicka. Kanske för att det är mindre uppseendeväckande med en tuff tjej än en våpig pojke, men allra mest för att det som är typiskt tjejigt oftast är otroligt tråkigt. Saker som riktar sig mot flickor är ofta så passiva och fantasilösa. Flickor ska alltid vara så lugna. Det är tråkigt. Så din dotter får nog en roligare och mer actionfylld barndom när du bjuder henne på lite leksaker riktade mot pojkar.
Jag önskar verkligen att det inte är som du säger. Men jag vet ju hur samhället ser ut. Det är mycket enklare att uppfostra en cool tjej än en soft kille för att det är mer accepterat. Åter igen det där med normerna i samhället. Och det är ju också fel. Den här debatten ska ju inte föras endast utifrån flickornas part. Att vi blir dåligt behandlade i samhället på grund av vårt kön. Men det blir lätt belyst från det hållet för att kvinnor varit utsatta och underställda männen under så lång tid.
Men sanningen är ju att det finns lika mycket problem åt andra hållet. Ibland mer. En tjej kan gå i killkläder utan att någon reagerar nämnvärt. En kille kan inte komma till skolan i kjol utan att bli mobbad resten av skoltiden, i princip.
Fast det där med könsnormer är jättesvårt; en pågående strävan att bli bättre även någon som försöker att vara jämställd varje dag. Att det är mindre uppseendeväckande för en liten tjej att vara tuff än för en kille bete sig som en tjej, är väl just för att det är det manliga som är norm? Det är ju helt ok att slänga på lilltjejen en superhjältekostym men inte ok i alla läger att låta sonen gå till dagis i balettkjol… Jag har själv två småkillar varav en under hela sommaren vägrade att gå klädd i något annat än en rosa blommig klänning (till faderns förfäran). Jag tror dock att medvetenheten om problemen tar oss väldigt långt – om än inte hela vägen.
Ja du har fullkomligt rätt, och som jag skrev som svar till Tommys kommentar här uppe så finns ju problemet med normer för både killar och tjejer, fast på olika sätt. Och i och med att jämställdhetsdebatten främst förs med fokus på att kvinnor ska få det bättre, få samma rättigheter som männen etc så glöms det bort att det finns en hel del normer som inskränker männens möjligheter att göra som de vill. Som du säger är det knappast accepterat att en kille klär sig i klänning. Men att en tjej kommer med keps, skinnjacka och säckiga byxor är inget märkvärdigt.
@Minthon: “Jag vill bara tacka alla de som bryter mot normer, för ni gör samhället en tjänst, men ni måste inte berätta det hela tiden och för alla. Jag berätta till exempel inte att jag är heterosexuell eller tv-spelande kille, för alla jag träffar.”
Om man som normbrytare smyger med att bryta mot normen märker ingen att man bryter mot normen. Vad du tvärtom eftersträvar är detta: du uppskattar alla som förändrar samhället, men du vill helst inte se det, för om du ser det så vet du inte längre vilken position du har.
En analogi är att det är jättebra att diktatorer störtas, men måste folk verkligen demonstrera och bära sig åt?
Tro mig, man _väljer_ inte att bryta mot normer. Man bryter mot dem därför att man följer sin egen passion – vara den samkönad sex och kärlek, nylonstrumpor som kille eller Call of Duty som tjej. Däremot reagerar _omvärlden_ inte sällan med chock (eller avsky) när något, som i grunden alla anser gott, plötsligt blir “offentligt”.
Det finns definitiva systematiska beröringspunkter mellan så vitt skilda företeelser som beatniks på 1950-talet, feminister i dag och datorspelare, rollspelare, BDSM-utövare, skins, punkare, bögar, flator, transor, Aspergare … alla osynliga minoriteter har en sak gemensam – en sak som ofa är “lite jobbig”, för vissa:
We’re here! We’re Queer! Get Used To It!
Helt fräckt stjäl jag ett gammalt HBTQ-slagord. Det finns säkert smarta folks som kan översätta det till Just Sin Egen Minoritet, men budskapet är detsamma:
Den värld som är, är inte längre. De Osynliga Syns. Vänj Dig.
För saken är den: Antingen vänjer du dig, eller så värjer du dig. Eftersom De Som Vill Ta Plats är fler än dig, har du egentligen inget annat än moralisk diktatur att välja på.
Det handlar ofta om större saker än att tjejer spöar dig i PvP. Det handlar om systematiskt normtänkande.
Fasen vad det lät abstrakt.
Tack för den kommentaren. Du skrev i princip vad jag tänkte, så jag tänker bara humma med instämmande i dina åsikter